Folkmord som saga

Besim Aydin förlorar sig i våld.

Varje folk och varje nation med självaktning bär på sin urberättelse. Amerikanerna har sin Mayflower, fransmännen sin revolution, serberna sitt Trastfält. Triumf eller trauma, seger eller sår att vörda och vårda för evigt.

Armenier, assyrier och syrianer bär sedan ett knappt sekel med sig minnet av folkmordet 1915, då osmanerna brutalt fördrev kristna grupper från nuvarande Turkiets östra regioner - händelser som än i dag förnekas officiellt från turkiskt håll. Men berättelserna om dem lever vidare, inte minst i förskingringen.

I Sverige bor i dag åtminstone 50 000 assyrier/syrianer. De har delvis samma bakgrund men olika syn på sitt historiska och religiösa arv, därav namnförbistringen. En vanlig gemensam term för hela gruppen är annars suryoye.

Besim Aydims bok "Med döden som skugga" är ett försök att i romanens form gestalta detta suryoyernas urtrauma för en svenskspråkig publik. Den rör alltså vid en omtvistad historisk händelse och kan därför möjligen anses kontroversiell; det lilla förlaget gör också en poäng av att inget etablerat svenskt förlag vågat ge ut den eftersom det kunnat ge "obehag".

Det finns nog andra, mer självklara skäl. "Med döden som skugga" är en rätt besynnerlig berättelse, yvig och känslosam, i tonen mest lik gamla tiders sagor, till innehållet snarast splatter. Tänk Riddar Blå­skägg, med inslag av helgonlegend och skillingtryck.

I byarna i provinsen Turabdin rensas by efter by på kristna. Den lilla pojken Benjamin skils från sina föräldrar och hamnar i fasansfullt slaveri hos en kurd (om vi i Sverige vant oss att se kurder som hi­storiens offer framstår de här som motsatsen; just som sagans jättar tappar de besinningen när de vädrar kristet blod) men hans trogna hund, några goda grannar och ett och annat himmelskt ingripande räddar honom från att piskas till döds.

Andra är mindre lyckligt lottade. Kvinnor våldtas och lemlästas, fångar torteras, gravida sprättas upp. Det är grymt och naivt, realistiskt och grällt i en mix som i brist på nyanser blir både entonigt och svårsmält. Inget för barn, men inget för vuxna heller; om förläggarna backat ligger nog orsaken snarast där.

Roman? Barnbok? Uppbyggelselitteratur? Det är inte konstigt att en bok som uppstått någonstans mellan minoritetens och värdlandets olika förväntningar också bryter alla tänkbara genrer; i bästa fall är det just i kulturella skärningspunkter som den nydanande litteraturen skrivs.

Men den här boken hör knappast dit.

Lars Linder